Martin Klepke: Extremhögerns ryktesspridning dränker regeringen

Source: Arbetet

Sveriges debattklimat styrs av extremhögern. Men regeringspartierna verkar inte begripa att det förebådar en borgerlig katastrof, skriver Arbetets ledarskribent.

Som alla märker lever vi i en tid av kraftig högerextrem ryktesspridning.

Även om högerpropagandisterna slår bakut inför sanningen så är dagens ryktesvåg väldigt lik det propagandaflöde som pågick under 1930-talet.

De "ryktesgrupper" som nazisterna skapade, och som den brittiske professorn i kommunikation och tysk historia Nicholas O´Shaughnessy beskriver bra i boken Selling Hitler: Propaganda and the Nazi Brand, hade som enda uppgift att sprida misskrediterande fakta om såväl judar som vänsterpolitiker.

Fakta samlades in, maldes runt och formulerades om i extrema ordalag innan de spreds vidare i propagandan.

Alltså precis som X - tidigare Twitter - i dag.

De instanser som skapats för att utföra detta dyngspridande hantverk kallas inte längre för ryktesgrupper. I dag heter de trollfabriker, och de drivs både av andra stater, som Ryssland, och av inhemsk radikalhöger, som SD-anhängare.

Även den sönderfallande infrastrukturen, medielandskapet, blir alltmer likt 1930-talet.

På 1930-talet spreds en formlig lavin av olika tidningar, propagandablad och organisationsskrifter till varje gathörn i Europas städer. Genom dagens sociala medier har medielandskapet blivit lika fragmentiserat.

Och den högerextrema propagandan var då och är nu synnerligen effektiv. Den antidemokratiska högern har därmed redan vunnit en gigantisk propagandaseger i Sverige.

Det är i dessa havererade rester av ett traditionellt politiskt landskap som de tre regeringspartierna nu försöker överleva.

Och de utför ett katastrofalt uselt restaureringsarbete.

Just nu riktas allt fokus på Kristdemokraterna, efter partiets riksting i helgen och efter Ebba Busch uttalande om att hon har socialdemokrater i sin bekantskapskrets som är antisemiter och att Magdalena Andersson på något underligt sätt därför har "banat väg" för antisemitismen.

I sin iver att spela med i den högerextrema ryktesspridningen har dock Ebba Busch gjort ett grovt fel.

I ryktesgrupperna lärde man sig att det måste finnas en sanningsflisa i varje skröna. Det fungerar inte om allt är en lögn.

KD:s riksting har dragit den vettiga slutsatsen att om partiet ska ha en chans att överleva måste den tillbaka till rötterna i stället för att agera som en pinsam ryktesgrupp.

Därför ska partiet satsa på ett nytt stort familjepaket för väljarna.

Ulf Kristerssons Moderaterna har valt att bejaka den högerextrema ryktesspridningen och aldrig kritisera SD-ledningen. Den linjen kommer med stor säkerhet att finnas kvar tills partier inser att Ulf Kristerssons flathet endast stärker SD.

När Moderaterna tröttnat på att se partiet tyna bort som en sprucken tennisboll efter Ulf Kristerssons otaliga tvättar av SD:s skepnad kommer han att bytas ut.

Johan Pehrsons Liberalerna då?

Även om Pehrson är helt tyst efter Ebba Buschs försök att efterlikna 1930-talets ryktesgrupper. Flatheten är Marinergravdjup.

Som svar på Socialdemokraternas kritik om flathet inför SD försöker liberala debattörer nu fjärma sig från Socialdemokraterna i stället för SD.

Under stridsropet "Liberalism är inte Socialdemokrati light!" vill Liberalerna poängtera partiets borgerliga bas.

Att liberalismen många gånger varit klassblind är ingen nyhet.

Men är den svenska liberalismen inte ens liberal?

Värnandet av det öppna samtalet? Människors lika värde oavsett ras och religion?

De grundläggande demokratiska värdena?

Räcker det med att, som Johan Pehrsons gjorde häromdagen, skriva en tweet om att vi inte får glömma Kristallnatten och sedan åter gå in i den totala tystnaden inför SD:s högerextrema propaganda för att ha uppfyllt Liberalernas variant av liberalism?

Så här runt den 15 november när Svenska PEN delar ut Tucholskypriset till en författare i exil förtjänar den österrikiske liberale författaren Stefan Zweig (1881-1941) att uppmärksammas.

När nazisternas ryktesgrupper härjade som mest och förföljelsen tilltog gick han i exil och hamnade slutligen i Brasilien där han skrev sitt verk Världen av i går, om ett Europa i sönderfall.

1941 tog han sitt liv, långt ifrån sitt barndomsland.

Han var övertygad liberal, definitivt ingen socialdemokrat och enligt vänner varken barnkär eller jämställdhetsivrare.

Men han kunde - till skillnad från Johan Pehrsons Liberalerna - se det fascistiska hotet.

Vi befinner oss i ett läge där den högerextrema ryktesspridningen har grepp om den politiska debatten. Och den är lika effektiv som för 90 år sedan.

Det är märkligt att inget av de tre borgerliga regeringspartierna ser att de själva är de första offren. Innan extremhögern på allvar riktar in sig mot sin huvudmotståndare, Socialdemokratin och övrig vänster.